I promise you, it hurts
Det gör ont när du borrar ögonen i mig, utbrister ett skratt när jag uttrycker min vrede över sättet du för dig.
Jag antar att det är ditt sätt, ditt sätt att inte låta känslorna som en gång fanns där komma tillbaka. För det är så lätt, så lätt hänt.
Det gör ont i mig att se hur du tvingar tillbaka det du egentligen känner. Är det därför du undviker att behandla själen min på ett vänligt sätt?
En gång, det var förr. Då gjorde det ont när du kastade ut all din sarkasm på mig, all din sårbarhet som jag orsakade. Allt till ingen nytta? Drabbade inte det värsta dig i slutändan? Var det inte du som stod kvar där, mest sårad över hur illa du behandlade mig, för trodde du verkligen att det skulle läka såren jag en gång skärde? Såren jag var omedveten om att jag skapade.
Förståelsen har hunnit ikapp mig på den milslånga vägen av sveket, såren, missförstånden. Förstår ditt sätt att handla, förstår varför du tar till undvikelsen. Det är lättast för dig, för ditt välmående att gå vägen utan mig, som om jag aldrig någonsin existerat.
Det gjorde ont, det smärtade i bröstet, krampade i magen.
Men ditt sätt att bearbeta smärtan ljusnade upp vägen för mig en dag. Den slingrande vägen där jag nu stadigt strövar sakta men säkert fram på.
Jag är dig evigt tacksam.
Jag antar att det är ditt sätt, ditt sätt att inte låta känslorna som en gång fanns där komma tillbaka. För det är så lätt, så lätt hänt.
Det gör ont i mig att se hur du tvingar tillbaka det du egentligen känner. Är det därför du undviker att behandla själen min på ett vänligt sätt?
En gång, det var förr. Då gjorde det ont när du kastade ut all din sarkasm på mig, all din sårbarhet som jag orsakade. Allt till ingen nytta? Drabbade inte det värsta dig i slutändan? Var det inte du som stod kvar där, mest sårad över hur illa du behandlade mig, för trodde du verkligen att det skulle läka såren jag en gång skärde? Såren jag var omedveten om att jag skapade.
Förståelsen har hunnit ikapp mig på den milslånga vägen av sveket, såren, missförstånden. Förstår ditt sätt att handla, förstår varför du tar till undvikelsen. Det är lättast för dig, för ditt välmående att gå vägen utan mig, som om jag aldrig någonsin existerat.
Det gjorde ont, det smärtade i bröstet, krampade i magen.
Men ditt sätt att bearbeta smärtan ljusnade upp vägen för mig en dag. Den slingrande vägen där jag nu stadigt strövar sakta men säkert fram på.
Jag är dig evigt tacksam.
Kommentarer
Trackback
