Plågoandarna spökar

Jag behöver möta det som skrämmer mig som mest, jag behöver minska stressen, jag behöver lära mig av mina misstag, för min egen skull.
Det är lättare sagt än gjort. Jag ligger risigt till, står och balanserar på kanten, röda varningsklockan blinkar för fullt och där står jag. Det var aldrig någon som sa att det skulle vara lätt, ingen. Varför är skolan ett så stort stressningsmoment? Borde inte vara så. Jag ligger efter och ställer för höga krav på mig själv. Det gör ont för att det plågar och svider så förbannat.
Men, är alldeles för envis. Så på något sätt fixar jag det, det vet jag.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0