hannaannilsson

Det var henne det handlade om.
Den där tysta nyblivna tonårsflickan på en undanskymd bänk inne på skolområdet.
Den där tjejen som hade gått igenom alla plågor som ingen av hennes nära skulle komma att förstå förrän dem själva fick se sina föräldrar gå skilda vägar, vissa blev eller skulle aldrig uppleva den känslan.
Tjejen på bänken var en blyg liten tjej som knappast syntes eller hördes. Ingen såg hennes rädsla, ingen såg hennes mörka inre.
Flickan som en gång innan den här tiden var fylld av glädje och älskade livet på sitt egna vis.
Osäker, rädd och sårad av närstående familj och vänner tog hon en dag det stora klivet. Klivet som fyllde henne med glädje och förväntningar. Tron på att kärlek faktiskt existerade.
Det var han, den där killen som fastnade första gången hon såg honom. Hon visste att han var något speciellt.
Hon anförtrodde sig till honom, släppte hoom inpå livet, som senare visade sig resultera i en ännu större kamp.
Att komma över honom och gå vidare ifrån det djupa knivhugget i ryggen som hon fick när han vände ryggen till och valde någon annan. Hon frågar sig än idag, var jag en av alla kort i hans kortlek, en bricka i spelet?

Det som senare ledde till den stora kampen som fortfarande är något tungt och svårt steg att genomföra hur mycket hon än vill.
Visst kom det fler under årens lopp, men så fort dem kom för nära avslutade hon det hela. Att våga släppa in en människa inpå livet igen efter ett sådant stick i ryggen, det gick inte. Förtroendet hade han, den första killen som hon förälskade sig i tagit ifrån henne.
Men en dag, dök en annan människa upp. En kille hon föll för pladask, han var allt. Han behandlade henne med respekt och de trivdes i varandas sällskap. Än en gång blev slutresultatet en kniv i ryggen. Dock inte för att killen var en skitstövel, tvärtom. Han var för rädd och osäker i sig själv för att komma någon för nära precis som hon själv. Förtroendet var bortblåst och rädslan var enorm, hon fick veta hur personerna hon spolat bort under årsloppet förmodligen hade känt den gången. Inte heller för att hon var en skitstövel, utan för rädslan av att bli sårad.
Efter två stick i ryggen hade förtroendet för andra människor inte direkt stärkts, utan istället sjunkit.
Idag är flickan äldre, mognare, stadigare med sina fasta fotavtryck i marken som ingen kan rubba henne ifrån.
Det hon aldrig glömmer är hur mycket dessa människor en gång sårade henne.
Hon glömmer aldrig heller stunderna som var bra, för visst medförde dem sig något gott.
Dem fick henne att bygga upp självkänslan, förtroendet för andra människor och format henne till den hon är idag. För att hon tvingades gå igenom två tuffa besvikelser och avslut av något som en gång låg henne varmt om hjärtat, och som ännu symboliserar endel av henne.
Trots svek efter svek finns dem kvar någonstans därinne, hon förlät dem för snedstegen.
Ibland poppar dessa två människor upp i hennes tankar,
på både gott och ont.
Visst önskar hon att hon inte saknade dem, när dem sårat henne. När hon gav upp dem för längesen.
Känslan av en sådan saknad är tuff, för innerst inne önskar hon att det vore annorlunda.
Att hon inte kände av saknaden
Den borde försvunnit den dagen hon gav upp hoppet om dem.
Det hade varit enklare så...