Vart har du tagit vägen?
Det är när gryningen faller som rädslan och ensamheten där tar vid. Vaken enda in på småtimmarna resulterar i en mycket tung dag, då stegen framåt känns som en motvind mot bröstet, fotdynor tunga som bly. Funktionen däruppe förmedlar att det var vad jag ville, stå stadigt på egna ben. Kroppen utstrålar motsatsen, längtar efter en famn som med sina drag säger att det kommer att ordna sig, jag är din beskyddare för omvärlden. Med ett kraftigt slag i ryggen ligger den slanka kroppen livlös på marken. Kroppen är instabil, men hjärnan fullt i medvetande. Det gör ont, så ont. Bakom den där hårda fasaden finns en skör liten människa. Alla slag, hårda ord som människor slungat ut spelar i en annan serie inpå småtimmarna. Sinnet tar stryk, självkänslan upphör! På några minuter gör det förbannat jävla ont, benen viker sig, det är den känslan och i den stunden som motståndaren vunnit. Vunnit mina tårar, vunnit min styrka. De vet inte om det, men jag vet, jag vet. Med sprudlande tårar försvinner demonen med dessa förbannade känslor och berget repareras. Vill nå till ribban som satts upp under årens gång, men faller flera gånger handlöst på vägen dit! Jag vill ta mina vingar och flyga dit. Där onda människors ord och slag slutat höras och beröras. Vingarna formas nu, och ni kan inte stoppa processen. Jag är högre upp och närmare toppen än er, slutmålet. I'm a Winner!
Stum i ett evigt mörker
Det ekar av tomhet, frågor har poppat upp i flöden men i tankecentrumet ekar rösterna i något oändligt. Existerar det? Det oändliga.
Utanför ligger marken täckt av vinterkylan, ångesten tar vid, vid något som egentligen inte finns. Svallvågorna slår ändå emot murarna, drar med sig det enda lilla som finns kvar, förutom en, en enda sak. Gestalten, där avståndet formar den som en svart punkt i det stora oändliga ovanför. Det enda som inte kan rubbas ifrån det fasta greppet som håller gestalten upprätt.
En fråga klistrar sig fast där, i centrumet. Är det endast en illusion, lurar våra ögon oss att se något som inte finns där?
Inbillning, en bild centrumet för synen framkallar? Eller?
Det oändliga, finns det?
Productions
Som så många gånger förr, tog Addman sig i kragen och drog med mig ut på en powerwalk! Blev en lång tur på spåret och runt i Visby trakten, frisk luft och mycket prat. Man uppskattar så mycket saker i sin omgivning, bara att ha en närstående som man kan dela allt med, en sån människa som både lyssnar, förstår och står ut i alla väder. Jag är evigt tacksam! Imorgon väntar en tom studio som bara väntar på att bli stylad av mig och mina två kompanjoner. Ett fullspäckat schema hela veckan är vad som väntar mig, det ska bli förbannat roligt! I ledning av Charlotte kör vi på med gasen i botten med start imorgon. Nu väntar en efterlängtad dusch och därefter lite fix och trix i indesign! Peace out
Det finns dagar...
Vissa dagar är kroppen ur balans, även psyket.
Det är en sån dag idag.
Lite extra tungt mot bröstet som om man lagt på sig ett par kilo över natten, utan att varken veta eller förstå varför.
En sån där dag.
Sängen och musiken har varit mina bästa vänner idag, ändå känns kroppen lika tung och huvudet fulltankat.
Lutar åt att parkera sig tidigt i sängen ikväll med, hoppas på bättre resultat denna kväll.
Solsidan får göra mig sysselsatt efter en nerladdning av säsong 1!
Imorgon blir det ett besök på byggprogrammet med Julius angående projektarbetet.
Känns dock lite små läskigt och pinsamt att gå in till en klass full med grabbar, haha!
Det blir nog roligt.
Kontrollerad(?)
När plågoanden och trakasserierna smitit undan och gömt sig i en trång vrå,
känns ensamheten fullständigt konstig.
Förståndet kippar efter andan och det kroppsliga kan inte falla i ro.
Det kan inte vara på riktigt, ett fåtal ord tog död på sökandet efter svar som för jämnan hemsökt sinnet
Fasar för nästa kapitel av påhoppen, framkallningen av rädsla, framkallning av att bli paranoid för försöken att anfalla mitt liv, MITT.
Vetskapen om vad som cirkulerar i den livscykel som ingen utomstående har rätt till att ha vetskap om.
Kroppen och sinnet säger nej, det är tillfälligt tomt men skrivs inte nästa kapitel nu?
Är det här, slutet på vår film?
När tankarna tar över förnuftet
Tankarna för mig tillbaka till det förgångna
Förmågan att minnas den tiden börjar sakta men säkert svartna bakom mina ögonlock.
Förmågan att överhuvudtaget drömma sig tillbaka till DÅ sinar inom kort bort helt och hållet.
Precis som om dagarna vi tillbringade framför skärmen med en massa skratt fastklistrade på våra läppar, dagarna då jag som så många gånger förr tröstat dig i min famn, då vi gick längs samma väg med exakt lika lång sträcka, då vi vandrade den ödsliga vägen tillsammans, då allt vi gjorde berodde på varandra, då vi var som en och samma person som delade allting. Alla dessa dagar börjar förvandlas till drömmar och fantasier, precis som om dem aldrig någonsin existerat. Precis som om vi aldrig känt varandra, det är för långt borta nu.
Har svårt att hålla kvar balansen på den tråd som en gång var så stark att man aldrig skulle kunna lossa på greppet.
Fotsulorna svider, jag sviktar. Som om marken under mig öppnar sig ner i ett enda stort gap, där jag snart faller ner och allt detta göms någonstans långt långt borta. Dit ingen av oss kommer hitta vägen tillbaka, för vi gav upp för längesen.
Ännu hemsöker du mig, balansen har inte sviktat klart, men snart så.
Jag känner inte dig längre, och du känner defenitivt inte personen jag är idag.
Jag vet, att jag är starkare än dig och det har alltid varit på det spåret, men nu är jag starkare än någonsin.
Önskan att bara en dag få vara innanför ditt pannben för att hitta förståelsen för hur du handlar och ser på omvärlden vore en gåva. Kanske hade man blivit klokare av att komma underfund med ditt sinne, eller så hade jag fallit pladask ner framför dina fötter..
Jag saknar inte dig längre.
Är det 2011?
Förkylningen har tagit över handen vilket resulterat i otroligt mycket sömn.
Dåligt humör har präglat mina dagar och man känner sig helt enkelt allmänt slö i hela kroppen. Jävla förkylning!
Igår fick jag sällskap av ett par söta damer. Bara massa prat och choklad blev det.
Har ännu inte riktigt hajat att vi är inne på 2011, hur fort har inte tiden gått?
För mig har året börjat med sömn, sömn och åter sömn.
Ikväll kommer min bejbi hit, om planerna inte ändras. Hon behöver mig en tid framöver nu, och det jag kan skall jag stå till tjänst med. Hon får gå i första hand såklart.
