hannaannilsson

Samtidigt som jag tror att allting spolats iväg upptäcker jag att det inte alls är så pass bra eller enkelt.
Samtidigt som alla onda vibbar flög iväg långt långt bort, märkte jag att dem inte alls har lämnat ön eller människorna här.
Samtidigt som jag mår bra känner jag dessa onda vibbar sticka igenom hela min kropp, som små små nålar som gjutit sig fast i min hud.
Det är hela tiden något som dödar min lycka.
Jag är inte säker på min väg som jag vandrar, den slingriga vägen med både uppför och nerförsbackar.
Isolerad och övervakad av minsta lilla steg jag rör mig, åt vänster, höger, bakåt eller rakt fram. Spelar ingen roll.
Jag borde få känna mig fri, ha egna viljan och gå den väg jag vill utan att bli kritiserad eller hindrad på något plan.
Men det går inte en enda dag utan att valen jag gör måste omhändertas flera gånger om innan dem utförs.
För att ingen skall tro att jag gör si eller så.
Det gör ont i mig att inte kunna slappna av, jag är en fri människa.
Ingen borde få kontrollera mig och göra mig illa till mods.
Jag har också känslor...
Tänk dig för.