hannaannilsson

Förmågan att minnas den tiden börjar sakta men säkert svartna bakom mina ögonlock.

Förmågan att överhuvudtaget drömma sig tillbaka till DÅ sinar inom kort bort helt och hållet.

Precis som om dagarna vi tillbringade framför skärmen med en massa skratt fastklistrade på våra läppar, dagarna då jag som så många gånger förr tröstat dig i min famn, då vi gick längs samma väg med exakt lika lång sträcka, då vi vandrade den ödsliga vägen tillsammans, då allt vi gjorde berodde på varandra, då vi var som en och samma person som delade allting. Alla dessa dagar börjar förvandlas till drömmar och fantasier, precis som om dem aldrig någonsin existerat. Precis som om vi aldrig känt varandra, det är för långt borta nu.

Har svårt att hålla kvar balansen på den tråd som en gång var så stark att man aldrig skulle kunna lossa på greppet.

Fotsulorna svider, jag sviktar. Som om marken under mig öppnar sig ner i ett enda stort gap, där jag snart faller ner och allt detta göms någonstans långt långt borta. Dit ingen av oss kommer hitta vägen tillbaka, för vi gav upp för längesen.

Ännu hemsöker du mig, balansen har inte sviktat klart, men snart så.

Jag känner inte dig längre, och du känner defenitivt inte personen jag är idag.

Jag vet, att jag är starkare än dig och det har alltid varit på det spåret, men nu är jag starkare än någonsin.

Önskan att bara en dag få vara innanför ditt pannben för att hitta förståelsen för hur du handlar och ser på omvärlden vore en gåva. Kanske hade man blivit klokare av att komma underfund med ditt sinne, eller så hade jag fallit pladask ner framför dina fötter..

Jag saknar inte dig längre.