hannaannilsson

Det är när gryningen faller som rädslan och ensamheten där tar vid. Vaken enda in på småtimmarna resulterar i en mycket tung dag, då stegen framåt känns som en motvind mot bröstet, fotdynor tunga som bly. Funktionen däruppe förmedlar att det var vad jag ville, stå stadigt på egna ben. Kroppen utstrålar motsatsen, längtar efter en famn som med sina drag säger att det kommer att ordna sig, jag är din beskyddare för omvärlden. Med ett kraftigt slag i ryggen ligger den slanka kroppen livlös på marken. Kroppen är instabil, men hjärnan fullt i medvetande. Det gör ont, så ont. Bakom den där hårda fasaden finns en skör liten människa. Alla slag, hårda ord som människor slungat ut spelar i en annan serie inpå småtimmarna. Sinnet tar stryk, självkänslan upphör! På några minuter gör det förbannat jävla ont, benen viker sig, det är den känslan och i den stunden som motståndaren vunnit. Vunnit mina tårar, vunnit min styrka. De vet inte om det, men jag vet, jag vet. Med sprudlande tårar försvinner demonen med dessa förbannade känslor och berget repareras. Vill nå till ribban som satts upp under årens gång, men faller flera gånger handlöst på vägen dit! Jag vill ta mina vingar och flyga dit. Där onda människors ord och slag slutat höras och beröras. Vingarna formas nu, och ni kan inte stoppa processen. Jag är högre upp och närmare toppen än er, slutmålet. I'm a Winner!